ARCON 11         av Magnus Selhammar Jag ringde Nisse några minuter innan jag skulle vara hos honom, och frågade om han kunde hämta upp mig i stället för att jag kom bort till honom. Eftersom Nisse var sen som alltid lyckades jag för första, och antagligen sista gången, att ge honom dåligt samvete för att han var sen. När han kom hade jag hunnit få på mig kalsongerna, vilket i och för sig gav den fördelen att de andra kunde skylla allt på mig om vi kom för sent. Sen hämtade vi upp Björn och Kalle Stengård och det bar av. I Karlstad skulle vi äta lunch, men naturligtvis hittade vi inte något annat än McDonald's i hastigheten. Inte heller fick jag ta det lugnt och dricka mitt kaffe och äta min munk och paj, därför att de genom att påpeka att jag kunde sinka oss kunde bli orsaken till att vi kom försent. Kaffe, paj, munk med snart utgångna chips är ingen höjdare i en solstekt bil. Att bila åtta timmar i strålande sommarsol för att tillbringa en midsommar inomhus med att spela spel är inte särskilt kul. Jag ville inte spela utan blev badsugen varje gång jag såg ett vattendrag, till och med när vi åkte förbi det stora sågverket vid den norra ändan av Vänern. Dessutom blev vägen sämre så fort vi kom in i Norge. Där spränger man sig inte genom graniten för att göra raka vägar, utan följer naturen med backar och krökar. Jag blev lite åksjuk. De har märkliga vägskyltar som är gula med svart text, och skyltarna med hastighetsbegränsning är vita med svart text och röd ram som gav ett öststatsintryck. Deras älgskyltar är fula, med en älg med jättestor näsa, hängläpp och svans. De svenska älgarna ser mycket mer brutala ut på våra skyltar, så att de dumma tyskarna ska fatta att de är farliga att krocka med. Till den positiva sidan måste jag i alla fall tillägga att de har kvar Essomackarna. Björn blev mer nostalgisk än jag, eftersom deras familj tankade på Esso medan vi tankade på Texaco när vi var små. Jag blev lite avundsjuk på Björn, eftersom när jag var liten ville jag att vi skulle tanka på Esso eftersom de stoppade en tiger i tanken. Fast Björn är för ung för att minnas det, så han förstod mig inte riktigt. Vi åkte förbi ett kontor för det norska vägverket som hade en stor snyggt asfalterad parkeringsplats i betydligt bättre skick än vägen, och jag tyckte att det var skönt att något var sig likt i alla fall. Annars är Norge mer utländskt än man tror, och inte kan de stava heller. Det var varmt så vi drack ganska mycket. Eftersom det var Nisse som körde drack han mjölk så att han kunde tvinga någon att hålla hans mjölkpaket. I Oslo blev det min tur. I lätt sinnesförvirring ställde jag ifrån mig paketet med den äckliga slatten på gatan vid ett rödlyse, men hade inte vett att ställa det under bilen så att den inte syntes. Strax tutade en bil bakom så jag fick skamset plocka upp den igen. Som tur var lyckades Nisse skaka av oss norsken innan han kom i kapp oss. Nej, vi var inte alls paranoida, de var verkligen efter oss. Det bevisas av att när vi svängde av en minut för att fråga efter vägen, låtsades damen vara trevlig och hjälpsam medan norrmännen körde iväg sina bilar så att det blev en bilkö så att vi skulle komma försent. De verkade dessutom hålla ihop mot oss, eftersom skåpbilen med Eskimo-Is kom fram mycket snabbare än vi. Första passet som Österrike med hämnande norrman som Italien. Han blev sur därför att jag tog tillbaka Trieste efter att han stabbade till sig det våren 1901, och eftersom jag brutit alla avtal som innebar att han behöll Trieste var han tvungen att attackera mig. Trots det slutade jag i alla fall på sex center. Efter passet käkade vi kinamat som trots take-away service var ganska dyr. Där fick vi lära oss att sötsur heter sursöt, och så trodde expediten att vi var från Danmark. Sen ville jag ut och öla, men klockan var nästan tio, jag luktade dippy och kinamat, hittade inte till stan och ingen ville följa med. Tittade på Jacobs inferno i stället. Det är en riktigt dålig film om en Vietnamveteran som har hallucinationer därför att han testades med droger i Vietnam. Den bygger mycket på plötsliga effekter med tjongande dörrar och bilar som plötsligt dyker upp och ska skrämmas. Jag hoppade till varje gång de smällde i en dörr eller Jacob vaknade upp ur en hallucination, så jag att somnade i alla fall inte. Men den blev ju inte bättre för det, eller för att den enligt vissa skulle vara based on a real story. När de äntligen blir färdiga vid halv tretiden kan vi åka till Borger Borgersen som var vänlig nog att låta oss slippa sova i en gymnastiksal tillsammans med hundratals kobolder. Jag tror jag fick bästa platsen i Borgers bäddsoffa, medan Björn sov på en matta. Bäddsoffan med den uppfällda sitsen såg ut som en stor käft som skulle falla ner och sluka mig när som helst. På morgonen hällde jag i mig så mycket kaffe som jag klarade av, och så mycket Cornflakes jag hann. Spelade England med Björn Westling som Tyskland. Slutade på tolv center efter några billiga tricks mot Björn, och jag fick smak för dippy igen. Speciellt roligt för att det är första gången på länge jag som England lyckats göra något utöver det mest basala. För att spara pengar åt vi kafeterians risotto som lunch, som skulle vara riktigt god om inte riset varit så äckligt. Men för femton kronor blev vi i alla fall mätta, en god regel vid dippy är att man kan klara sig på ganska lite sömn bara man inte slarvar med maten. Tittade på Videodrome (av Cronenburgh tror jag?) medan Borger, som trots att han anser sig modern med telefon och email, sitter med en tidsödande lottning för hand. Kan i alla fall slita mig för att spela Frankrike tillsammans med Nisse, Björn, Per Danngärde och Kalle. Partiet var mycket roligt även om det inte var mer än två norrmän vid bordet. Det roligaste på konventet. Övergick till norsk pizza som är lite annorlunda än svensk. Den är nästan en meter i diameter med tjockare mer jäst botten, inte så mycket fyllning och mindre flottig. De skär upp den och så tar man en bit av den. Ganska gott, men det var synd att risotton inte hade bättre ris. I det tredje passet var det bara jag som var svensk, och jag spelade Italien tillsammans med Heikki som Ryssland en duktig okänding som Frankrike, Anders Færden som England och två renrasiga kobolder som Österrike och Turkiet. Inför passet metaspelade jag eftersom jag visste att det var min första chans på många år att ta mig till final. Jag gjorde det i alla fall renhårigt, och vi konstaterade att minst en av jag, Anders och Heikki borde gå till final, och att det kunde bli två om resultaten blev bra. Det gjorde att våra grannar var så gott som döda 1905, och vi hade ställningskrig i tre år. När det var klart berodde det på det andra bordet om jag skulle gå till final. Borger hade sagt att Nisse och Per bögade sig fram till ett bra resultat, men tydligen hade paranoian vid vårt bord gjort sitt för att både Heikki och jag skulle lyckas gå till final. Iväg och sova igen. Björn var säker på final och kunde glida runt på nattpasset, och sov därför hos Sigurd. Därför kunde jag kunde lägga mig i gapet på bäddsoffan igen utan att behöva byta med någon. Det kändes bra ända tills det kom ett "ZZZZZZZZZ!!!!" från Nisse. Mycket oetiskt metaspelande, men jag lurade honom och somnade ändå. Det kändes däremot inte bra när jag vaknade. Jag hade drömt dippydrömmar igen. Vi var på Arcon, och Kirsi hade följt med. Jag drömde att jag hade blivit kär i Kirsi, lagt mina center i en ask och givit dem till henne. Hon brydde sig inte så mycket, men sa tack och att hon skulle ge dem till sin son. De andra sa att jag var en idiot som gav bort mina center för ingenting, men jag tyckte att det var okej. På morgonen fick jag välja mellan att lukta gott och vara pigg och mätt. Eftersom Nisse valde att hoppa in i duschen tyckte jag att jag inte skulle välja samma taktik som honom och satte på en lika stor kanna kaffe som gårdagen, trots att det bara var jag som drack. Jag blev Frankrike i finalen med Nisse som Italien, Björn som Tyskland, Heikki som England, Tore Godager som Ryssland och Carl Fredrik Lödding som Turk. Det var synd om Sigurd. Han ville så gärna vinna, men holdade i Budapest våren 1901 av misstag, troligen beroende av nervositet. Ju längre partiet fortgick, ju tröttare kände jag mig. Som tur var behövde jag inte dippa så mycket med Sigurd och Carl Fredrik. Sigurd sa bara att jag inte skulle attackera Italien, medan Carl Fredrik tyckte att jag skulle det. När jag dippade med dem kom jag i stället att tänka på Kalle som ofta jämför dippy med sex. Jag tittade runt bland tonårsflickorna, men fann dem inte intressanta. Är dippy en ersättning för sex? Skulle kanske Alf Svensson tycka om dippy trots allt? Vad betydde det i så fall att Kalle åker iväg en midsommar och spelar och att Dan tog med sin flickvän till AvCon för några år sedan? Men framför allt varför det plötsligt gick bra för mig, att jag kom till final och var störst? Det var förresten två tjejer som spelade dippy. En av dem var trots samma polissignalement inte direkt lik Kirsi, men gav samma intryck som henne och hade samma dialekt som Fleksnes mamma. Det bildades omedelbart en rysk-turkisk pakt som jag inte behövde uppmuntra särskilt mycket, och jag kände mig så pass säker att jag vågade ha fyra flottor så att jag kunde ta ut England själv, medan Björn slog mot Sverige. Nisse var helt upptagen med att hålla mot RT-pakten i flera år innan han hade råd med en extra flotta som han använde för att lura till sig Spanien av mig. Nisses blåsning var kanske att vänta sig, men jag missade på enkla försvarsdrag och släppte in Björn i Burgundiet. Jag var rädd för att jag inte skulle kunna hålla mina ställningar och få en Nisse i Atlanten och en Björn i Nordsjön. Hur jag än dippade med Björn vägrade han att försöka sig på att flytta en enda armé österut, och den enda attack på Ryssland han gjorde var lite småbråk om Sverige. Gång på gång slog han på Nordsjön, och varje gång funderade jag på hans förslag att göra något annat än att försvara det. Fram mot 1908 hade jag svårt att koncentrera mig, och det var tur att Heikki behövde mig för att överleva och därmed kom med goda råd. När enheterna var flyttade en sista gång satt jag ner och räknade ut att jag hade åtta center, lika många som Tore. Hade jag eller Tore vunnit? Jag försökte komma ihåg reglerna, men orkade inte utan frågade om jag hade vunnit. De bara tittade på mig och konstaterade att jag var den enda som inte förstod att jag var vinnaren. Så bra då, tyckte jag, men orkade inte hoppa upp och ner och vara odräglig. Det tog jag igen i bilen på vägen hem i stället, där de andra inte kunde undgå det, speciellt då både Björn och Nils lika gärna kunde ha vunnit, men som kom på tredje och fjärde plats. Jag krävde att vara med på prisutdelningen så jag fick ta emot folkets hyllningar. Då fick jag förutom den vanliga fula överdimensionerade bucklan en T-shirt, en knapp där det stod hur tuff jag är, ett diplom och ett presentkort på tvåhundra hos Spillespesialisten. Tyvärr fanns det ingen söt flicka som delade ut priserna som jag kunde krama på, och Borger avstod jag ifrån. Annars tycker jag att konventet som helhet var väl organiserat med trevliga arrangörer. Vi diskuterade moral på vägen hem. Expressen hade en test där de ville se ifall man hellre lät sina släktingars barn misshandlas än man lät sin fru ligga med någon annan. Jag tror jag var mest omoralisk av oss. Rörande eniga var vi dock att man ska ljuga för sin arbetsgivare om man glömt ett möte med honom. Vi tyckte att en vit lögn inte skadar någon, och att det inte alls är så att det i längden lönar sig att vara ärlig. Däremot skulle jag sälja min fru för en natt till någon för 10.000, Karl tyckte att det var hans fru som skulle sätta priset medan Nisse skulle göra det för tio miljoner. Varför han inte skulle göra det för 250.000 glömde jag att fråga honom. Björn hade ingen åsikt. Nisse skulle inte hoppa i säng med det fiktiva bombnedslag som klistrar sig på honom på en fest, trots att frun är bortrest. Karl tyckte att det skulle vara helt fel moraliskt, men skulle nog göra det ändå. Björn hade fortfarande ingen åsikt. Däremot var han den enda som inte skulle köra alldeles för fort med sin nya sportbil. Men så har han inte körkort heller. En intressantare moralfråga som inte fanns med i Expressen var att Nisse skulle aldrig ta andraplatsen i ett VM om det skulle innebära att vinnaren tog arton center. Det är mot alla moralregler i Diplomacy ansåg han. Kalle höll med, medan Björn och jag glatt skulle sälja oss för andraplatsen i nästan vilken turnering som helst. Den stora vinnaren vid hemfärden var Kalle. Han lyckades dippa till sig att bli skjutsad ända fram till dörren, (så att vi skulle få se hur det såg ut hemma hos honom). Han bodde i Huddinge, vilket i det här fallet betyder rena vischan med en halvmil grusväg. Nisse tyckte att vägen bara blev sämre och sämre, och mycket riktigt växte det gräs mellan hjulspåren när vi kom fram. En massa rådjur sprang på vägen och undrade vad vi gjorde där. Jag undrade också vad det var som fick Nisse att bjuda någon på en två timmars bilresa mitt i natten efter att ha suttit i bilen sex timmar. Hade han än en gång drabbats av samvetskval? När vi nästan var framme tyckte jag att luktade tjära, men Kalle försäkrade tryggt att det var brandrök vi kände. Det var nu inte huset som brunnit, utan papp som Kalles fru hade fått för sig att göra sig av med innan hon gick och la sig. Det var konstigt att plötsligt se Kalle som en bondlurk som pratade om att bärga hö, renovera hus och fördelen med att kunna kissa var och när man vill eftersom man befiiner sig ute på landet. Överhuvudtaget är det konstigt att se folk som lever så, där det alltid finns något att göra och att man aldrig egentligen kan vara ledig utan att det finns något att göra. Som att sätta igång och bränna papp mitt i natten bara för att det ändå måste göras. Vi sa godnatt till deltidsbonden Karl Stengård, och efter ett par rådjur och en söt räv (första jag sett på flera år!) var vi tillbaka i civilisationen igen. Fra "MU - Sveriges bästa Diplomacyfansin" nr. 27. For ytterligere informasjon, kontakt oss på ndf@diplomacy.no. [Forside] [Velkommen] [Nyheter] [Medlemskap?] [Ressurser] [FtF] [Admin]